Människor
gillar provokativ konst som inte provocerar.
Följ konst som triggar
Bild: Shutterstock

Följ konst som triggar

Krönika
av Bob Hansson 2015-12-16 0 kommentarer
Bob Hansson reflekterar över att människor gillar provokativ konst så länge den inte provocerar dem själva.

Jag gillar provokativ konst. Men jag gillar inte att bli provocerad. Alltså gillar jag inte provokativ konst.

Fan också.

För ingen vill vara så mesig. Men det har jag just upptäckt att jag är. Och inte bara jag.

En av de mest kända provokationerna är Picassos muralmålning Guernica. Målningen var beställd av den spanska demokratiska regeringen och skildrade tyska bombningar. När den 1937 hängdes upp på världsutställningen i Paris fick den genast kritik. Den beskylldes från alla möjliga håll för att vara dåligt utförd. Tyska naziregimen tryckte upp en broschyr där de rådde besökarna att inte ens titta på denna målning, ”som vilken 4-åring som helst kan få ihop.”

Picassos verk saknade alltså verkshöjd.

Men ibland är det enda som behövs för att verkshöjd ska uppstå: lite tid.

Därför kunde tyska staten på 90-talet använda denna antikrigsmålning för att göra reklam – för sin armé. Därför kunde FN hänga upp den på hedersplatsen just bakom talarstolen i New York. Nu hade tavlan verkshöjd så det förslog. Eller inte. För när Colin Powell stod i just denna talarstol och 2003 talade om vikten av att bomba Irak, var tavlan inte kvar (eller jo, men under ett stort blått tyg).

Ingen vill förbjuda provokativ konst, vi vill bara ta bort den som provocerar oss själva.

När Dror Feiler kritiserade Israels politik i ett konstverk på Historiska museet blev den israeliska ambassadören så upprörd att han förstörde det. De som gillar Valerie Solanas texter där hon utrycker en vilja att utrota män, kan lätt se att det varken är obscent eller uppvigling till folkmord, utan litterär satir.

Men när författare Mustafa Can publicerar en erotisk novell med honom själv och Fremskrittspartiets partiledare Siv Jensen är det varken litteratur eller satir, bara ännu ett osmakligt övergrepp på kvinnor.

Ändå vill ingen förbjuda provokativ konst, vi vill bara ta bort den som provocerar oss själva. Konst som utmanar påven, helt ok. Konst som utmanar talibaner, helt ok. Men konst som utmanar mig själv: Det är ju inte konst, det är bara osmakligt.

Vi gillar alltså inte alls provokativ konst för att den provocerar, utan tvärtom – för att den bekräftar de åsikter vi redan har. Jag hoppas på något annat.

Jag hoppas på att en dag stå framför den konst som triggar min ilska och följa den in i den punkt av mig själv där någonting blottas, något som ilskan förmodligen ville skydda mig ifrån. Som exempelvis insikten: Det kanske inte bara är jag som har rätt.

Till dess får jag nöja mig med en konstsyn som jag och en stor del av min samtid delar med en gammal naziregim. Fan också.

Kommentarer

Skriv en kommentar
  1. Inga kommentarer sparade.
    Bli först att kommentara nyheten!

Relaterade artiklar