Stadshuset i Kiruna
är snart ett minne blott.
Stadshusets sista suck
Bild: Jonatan Jacobson

Stadshusets sista suck

Prisat kulturhus ska jämnas med marken
av Johan Joelsson 2016-04-27 0 kommentarer
Nyligen inledde Norrbottens museum sin dokumentation av Kiruna stadshus.Det brinner i knutarna. Om två år ska den prisade kulturbyggnaden jämnas med marken.

Det av eftermiddagssolen upplysta urverket på Bror Marklunds karaktäristiska klocktorn på Kiruna stadshus har stannat på halv nio. Att reparera finmekaniken har av förklarliga skäl inte högsta prioritet just nu. Bakom arkitekten Artur von Schmalensees berömda funkiskoloss, som uppfördes mellan 1959 och 1962, tornar LKAB:s järnmalmsgruva upp sig likt en vulkanisk bergsrygg. Mellan gruvan och staden ligger en gigantisk grop som blir större och större för varje dag som går. Långt där nere i underjorden kryper maskinerna sakta närmare den nuvarande stadskärnan med sprickbildningar och ras som följd. För att LKAB ska kunna fortsätta sin verksamhet behöver en malmkropp som ligger inkilad under den nuvarande staden exploateras. Därför måste Kirunaborna maka på sig. De första spadtagen har tagits i det ”nya Kiruna”, beläget tre kilometer österut på en plats som i folkmun tidigare gick under namnet ”Uno X-korsningen”. Ett 20-tal kulturhistoriskt värdefulla byggnader ska monteras ihop och flyttas till den nya staden. Men inte Artur von Schmalensees stadshus som 1964 utsågs till Sveriges vackraste offentliga byggnad. 2017 ska huset börja tömmas för att sedan jämnas med marken. Våren 2018 flyttar politikerna och tjänstemännen in i det nya stadshuset Kristallen. Gruvan ger och gruvan tar.

Jag greppar ett av stadshusportens rikt ornamenterade dörrhandtag, formgivna av den samiska konsthantverkaren Esaias Poggats, och kommer in i entrén. Att byggnaden har fått en särskild plats i Kirunabornas hjärtan är lätt att förstå. Det första som slår emot en när man kommer in i den öppna hallen är ljuset, rymden och de raka, grafiska linjerna. Men också konsten. Hallen och de tre synliga våningsplanen är fyllda av skulpturer, textilkonstverk och målningar. Det är svårt att ta in att platsen snart ska upphöra att existera. Förutom några besökare som strosar omkring och betraktar konstverken råder en nästan sakral stillhet. Annat var det under gruvstrejken 1969 då hallen tjänstgjorde som samlingsplats för de missnöjda LKAB-arbetarna, eller under alla de tusentals bröllop, studentfester, rättegångar, utställningar och middagar som genom åren hållits i ”Kirunabornas vardagsrum”.

Men så plötsligt bryts tystnaden. Ett stort sällskap utrustade med kameror, byggnadsritningar och diktafoner rör sig diagonalt över hallen. Gruppen, som bland annat utgörs av bebyggelseantikvarien Jennie Björklund, etnologen Sophie Nyblom och fotografen Daryoush Tahmasebi från Norrbottens museum, bär ett tungt ansvar på sina axlar. De ska nämligen se till så att minnet av stadshuset lever vidare genom århundradena. De har ett styvt jobb framför sig. Byggnaden ska kartläggas ur en rad perspektiv. Förutom att rummen ska fotograferas, med både redovisande stillbilder och panoramavyer, ska den nuvarande planlösningen inventeras och jämföras med originalritningarna. Som om inte det vore nog ska det mänskliga perspektivet – anekdoterna, minnena och de personliga berättelserna – samlas in. Och det är viktigt att allt görs rätt från början. Staben har bara en chans på sig. Den här höstdagen, då ett fåtal gula löv krampaktigt klamrar sig kvar på björkarna, har museifolket fått besök från Stockholm.

Mannen som går i täten ner för trapporna till stadshusets suterrängplan heter Björn Sundström. Han har tagit sig till Kiruna för att berätta om tiden mellan 1962 och 1969 då han bodde med sina föräldrar och systrar i en specialinredd vaktmästarbostad i stadshuset. Lägenheten fanns kvar till 1980 då den gjordes om till kontor. Björn Sundström pratar högt och snabbt när han hemtamt rör sig genom korridorerna. Med ett kraftigt ryck öppnar han dörren till ett rum där en grupp kvinnor från socialförvaltningen sitter upptagna i ett, av deras ansiktsuttryck att döma, allvarligt möte. Björn Sundström står tyst någon sekund och låter blicken löpa över väggarna innan han tar till orda:

– Precis där ni sitter just nu låg mitt pojkrum. Här har det hänt saker och ting, det kan ni skriva upp! Vet ni vem jag är förresten?

Sophie Nyblom, som i dokumentationsprojektet jobbar både med djupintervjuer och deltagande observationer, ser nöjd ut där hon står med sin diktafon. Det gör också Daryoush Tahmasebi som knäpper av en serie bilder på den rättframme mannen som håller hov för socialarbetarna. Om hundra år kommer framtidens Kirunabor att kunna ta del av den vardagsabsurda situationen och Daryoush Tahmasebis tusentals andra fotografier från stadshuset som ingen längre kommer att minnas.

– Jag ser kameran som en slags bandspelare som kan användas till att fånga färger, former och skuggor vid specifika tillfällen. Men också till att levandegöra delar av det kollektiva minnet, säger Daryoush Tahmasebi.

Efter nostalgituren i den gamla vaktmästarbostaden går Sophie Nyblom med Björn Sundström till det berömda Helmer Osslundrummet för att göra en intervju. Björn Sundström har med sig en bunt gamla fotografier och börjar prata om hur han brukade extraknäcka med att bära stolar till fester som hölls i huset. Han berättar om sitt första bröllop som firades i stadshuset, om sin mor som drev personalkaféet och som alltid var rädd att springa på ”Kirunas värsta alkis” när hon gick ner i källaren – och om den där gången då Fred Åkerström, i samband med en Kirunaspelning, vägrade ta in på hotell utan istället kinesade i en av skinnfåtöljerna i Helmer Osslund-rummet.

Det här är världens roligaste jobb. Jag hoppas att vi kan leverera ett material som kan intressera folk i framtiden.

– Att hitta bra intervjupersoner är lite av ett detektivarbete. Det gäller att studera historiskt källmaterial och tidningarnas klipparkiv. Men framför allt att prata med mycket folk, säger Sophie Nyblom. Norrbottens museum har tidigare dokumenterat flera flytt- eller rivningshotade byggnader i Kiruna, bland annat järnvägsstationen och Hjalmar Lundbohmsgården. Dokumentationen av stadshuset inleddes i maj och beräknas pågå fram till december 2016. I uppdragsbeskrivningen från länsstyrelsen står det att teamet ska fokusera på byggnadens funktion idag, något som bebyggelseantikvarien Jennie Björklund hela tiden bär med sig när hon traskar omkring och jämför nuvarande planlösning med den på originalritningarna. Att byggnaden förändrats i takt med att kommunen vuxit är tydligt. På flera ställen har rum delats av och nya väggar slagits upp för att kunna härbärgera fler anställda.

– Tidigare satt socialförvaltningen ensamma på det här våningsplanet. Sen anställdes två personer på en ny it-avdelning som idag består av cirka 20 personer. Alla sådana förändringar i planlösningen berättar en historia, säger Jennie Björklund.

Hon hälsar glatt på tjänstemännen som vid det här laget känner igen henne väl. Det var precis så arkitekten Artur von Schmalensee ville ha det. Stadshuset skulle vara en öppen och icke-hierarkisk plats där det skulle vara möjligt för Kirunas invånare att traska rakt in till den tjänsteman eller den politiker de ville träffa.

– Jag kan så klart inte stövla in hur som helst på kontoren, men den där öppna känslan lever kvar i hög grad. Jag hoppas att den kan följa med till det nya stadshuset, säger Jennie Björklund.

Hon stannar en stund på miljöinspektören Göran Sandmans kontor, med storslagen utsikt över staden, gruvan och nejden, för att småprata och visa oss en skåpinredning i original. Miljöinspektören berättar att det inte snackas så mycket om rivningen, men att det förmodligen blir ett hetare samtalsämne ju längre tiden går.

– Jag var sju år när stadshuset byggdes. Jag kommer att ha jobbat här i 21 år när det rivs. Visst känns det konstigt att det bara kommer att bli ett tomrum, säger han.

Vi följer Jennie Björklund vidare i korridorerna och betraktar de specialdesignade klädkrokarna utformade som gruvhackor, och de märkliga sökarsystemdosorna med kodbelysning som är fästa på väggar och i taket. Hon stannar en stund inne i den ljusa fullmäktigesalen och beundrar dörrarna i kvistfri oregon pine. Det går inte att ta miste på Jennie Björklunds entusiasm inför byggnaden och dess säregna detaljer. Till och med när hon visar upp det övergivna och igenbommade rökrummet på tredje våningen, med gulbruna nikotinränder på väggarna, lyser hennes entusiasm igenom. Jennie Björklund öppnar en brandsäker ståldörr som leder in till ett ensligt hisschakt som skulle kunna vara hämtat ur någon hårdkokt amerikansk deckare.

– Det här är världens roligaste jobb. Jag hoppas att vi kan leverera ett material som kan intressera folk i framtiden, säger hon. Den samlade dokumentationen ska förvaras i LKAB:s, länsstyrelsens och museets arkiv. Materialet ska även ligga till grund för en utställning som ska visas när det nya stadshuset Kristallen invigs 2018.

– Det är en skatt som folket måste få ta del av på något sätt, säger Joakim Norman, projektledare på LKAB som finansierar dokumentationen.

Kirunas tradition av exklusiv och karaktärsstark bebyggelse är mycket LKAB:s förste disponent Hjalmar Lundbohms förtjänst. På 1890-talet började hans mannar att bryta malm i Kirunavaara. Lundbohm, som var rädd att Kiruna skulle bli ett laglöst Klondyke, förstod snabbt betydelsen av att anlägga en hållbar stad som gruvarbetarna kunde trivas i. Den konstintresserade företagsledaren anlitade därför framstående arkitekter och konstnärer för att skapa en människovänlig mönsterstad. Den traditionen kanske inte har förvaltats hundraprocentigt av LKAB genom åren. Men den omfattande dokumentationen av stadshuset är ett steg på vägen mot företagets historiska kärnvärden, menar Joakim Norman.

– Vi går tillbaka till vårt ursprung. Vi vill att våra barn i framtiden ska kunna se tillbaka och få glädje av det vi gör idag, säger han. I dagsläget räknar LKAB med att flytta mellan 21 och 23 enskilda byggnader till den nya staden. Men innebär hus flyttar automatiskt att det karaktäristiska och värdebärande bevaras? Och hur mycket förändring tål en stad innan den har ombildats så att man inte längre känner igen den? Det är komplexa frågor som Kirunas kommunantikvarie Clara Nyström har fördjupat sig i, bland annat i den omfattande kulturmiljöanalys som blev klar förra året.

– Det viktigaste är att man inte bara flyttar ett hus utan även försöker flytta de värden och kulturmiljöer som huset representerar och som folk kommer ihåg. Jag hoppas att man kan få med sig en del sådana värden till det nya stadshuset, säger hon.

Fram till förra året arbetade hon som bebyggelseantikvarie på Norrbottens museum och var bland annat med i dokumentationen av järnvägsstationen och Hjalmar Lundbohmsgården. Hon berättar att hon aktivt sökte sig till Kiruna för att få vara med om den unika stadsomvandling som nu sker. Hennes känslor för stadshuset är starka.

– Att få arbeta här gör att man sträcker på sig lite extra varje dag och klär sig lite finare. I alla fall jag. Jag kommer att gråta när huset rivs, säger hon.

Vägen mot rivningsbeslutet har varit lång och krokig. Eftersom stadshuset varit skyddat som byggnadsminne sedan 2001 ansökte kommunen om att få minnesmärkningen hävd, något som länsstyrelsen och Riksantikvarieämbetet motsatte sig. Länsstyrelsen kopplade in den Stockholmsbaserade arkitekten Lars Gezelius för att räkna på vad det skulle kosta att flytta det 50 gånger 50 meter stora schabraket. Det visade sig att stadshuset skulle vara möjligt att flytta för cirka hälften av kostnaden för Kristallen. Trots detta gick kommunen på rivningslinjen och överklagade ärendet till kammarrätten, som i sitt beslut 2014 hävde minnesmärkningen. Detta överraskade Lars Gezelius som in i det sista hade förhoppningar om att stadshuset skulle kunna bevaras i sin helhet. Men när vi träffas framför Sven X:et Erixons rya Soltrumman på andra våningen har han sörjt färdigt.

– Många kan säkert tycka att det är bakåtsträvande att spara en gammal byggnad. Men i just det här fallet anser jag att det hade varit mer radikalt att montera ner och bygga upp huset än att riva och bygga nytt, säger han.

Idag arbetar han tillsammans med dokumentationsteamet från Norrbottens museum. Gezelius uppdrag är att bena ut vad Kiruna kommun ville när de beställde byggnaden, vilka värden juryn utgick ifrån när de utsåg stadshuset till vinnare i arkitekttävlingen och vilka intentioner arkitekten Artur von Schmalensee hade. För att få svar på den sistnämnda frågan har han sökt upp och tagit med sig Artur von Schmalensees son, den idag 79-årige Johan von Schmalensee, från Stockholm. Johan von Schmalensee berättar att han som ung var med och hjälpte sin far med en rad stadshusdetaljer vid ritbordet. Något vemod visar den grånade mannen inte alls prov på när han låter blicken vandra över interiörerna.

– Sentimental? Nej, jag fick vara med om det roliga. Allt har sin tid, säger Johan von Schmalensee.

Kommentarer

Skriv en kommentar
  1. Inga kommentarer sparade.
    Bli först att kommentara nyheten!

Relaterade artiklar