Inga lån
för visstidsanställd
Staten värst på tillfälliga anställningar
Bild: Thinkstock

Staten värst på tillfälliga anställningar

Visstidsanställd
av Karin Jennische 2015-11-18 0 kommentarer
Att arbetsmarknaden är svår för kulturarbetare är inte direkt någon nyhet. Ändå är det konstigt att så många myndigheter väljer korta visstidsanställningar som ändå ständigt förnyas. Det får konsekvenser långt utöver arbetsplatsen, skriver Karin Jennische, som själv haft tolv tjänster staplade på varandra på en och samma arbetsplats.

Mitt första jobb var ett tidsbegränsat projekt på ett halvår. Efter den anställningen följde ett annat projekt, och ett till och några vikariat. Jag hade fått höra på min utbildning att man fick vara beredd på att arbeta så ett tag och att det kunde ta upp till fem år innan man fick ett fast jobb. Det är fjorton år sedan nu. Som längst har jag haft en anställning på 12 månader i sträck.

Många tror kanske att det här är ett undantag. Men dessvärre är jag inte ensam. Trots högskoleutbildning och ofta fördjupande kurser i flera ämnen är det här verkligheten för en hel grupp högutbildade akademiker.

Om det nu är så – varför väljer arbetsgivaren att anställa mig 12 gånger i rad?

Färsk statistik från SCB verifierar att staten är sämst i klassen på att erbjuda fasta tjänster. Nästan en av fyra, 23,5 procent, som arbetar i statlig sektor har en visstidsanställning, provanställning eller ett vikariat. Och så många som 17 procent av alla på den svenska arbetsmarknaden har någon form av visstidsanställning.

Varför är det så här?

Vi har en lag i Sverige som heter lagen om anställningsskydd (LAS). Den ska skydda arbetstagaren men är i praktiken en tandlös tiger. Arbetsgivarna har istället blivit experter på hur man staplar olika former av anställningar på varandra.

Jag själv till exempel har som längst varit sex år på en arbetsplats, men det krävde nio olika kontrakt. Sen var det ”tack och hej och väldigt tråkigt att vi inte kan förlänga mer på grund av lagen om anställningsskydd, men vi tar in en ny för ni står ju på rad och väntar”.

Det här får konsekvenser för hela samhället, inte bara för de arbetsplatser som är inblandade. Vi som är utsatta vill också kunna skaffa barn och bygga ett liv. Men osäkerheten kring om vi har ett jobb – och därmed en inkomst – framöver gör att vi inte vågar.

Många fertilitetsexperter har gått ut och varnat för att åldern för förstagångssmammor (och -pappor) redan är osunt hög ur ett biologiskt perspektiv och att den fortsätter att stiga. En anledning är just att det känns bättre med en fast tjänst och tillgång till välfärdssystemets fördelar när en blir småbarnsförälder. Det visar flera studier – bland annat en från Finland.

Dessutom är det svårt att hoppa på ett vikariat direkt efter föräldraledighet eller med bäbis hemma. Dels är allt nytt på arbetsplatsen, dels kan en vikarie sällan ställa krav på att inte jobba heltid eller gå tidigare för att hämta på förskolan. Det lägger ett tungt ansvar på den andra föräldern och blir en extra påfrestning i ett förhållande.

Men det gör mycket mer än så att inte vara anställd på riktigt på en arbetsplats. Självförtroendet påverkas oavsett om en vill eller inte.

Liksom många andra har jag rannsakat mig själv många gånger och tänkt att jag helt enkelt inte är tillräckligt bra och därför inte får det där jobbet. Fast – om det nu är så – varför väljer arbetsgivaren att anställa mig 12 gånger i rad? Ofta har jag dessutom behövt söka om ”mitt” jobb i konkurrens med öppna marknaden för att lagen säger så.

Det är en ganska förnedrande process. Ändå får jag höra att jag är den där glada och positiva på jobbet, den som alltid har så många idéer och är en frisk fläkt.

Vad mina chefer inte ser är hur vi som har det så här mår utanför jobbet.

Många blir irriterade, trötta och sura. Osäkerhet kan göra så med människor.

Och ofta faller mina goda idéer mellan stolarna och omsätts inte i verkligheten – jag är ju bara vikarie. Det är egentligen en förlust för arbetsplatsen i den stenhårda konkurrens som gäller om både publik och att nå ut till allmänheten.

Att jag inte heller får ta lån eller ha ett eget kreditkort känns nästan kränkande för en person som snart ska fylla 40. Och det påverkar jämställdheten negativt. Det är mycket vanligare att kvinnor har visstidsanställning än män och därför blir ekonomiskt beroende av sin partner.

Det är dags att ta tag i detta problem på allvar. Staten ska inte vara den sämsta arbetsgivaren ur en aspekt som påverkar så många andra variabler.

Jag älskar mitt jobb men väntar på det magiska ordet tillsvidare i mitt kontrakt.

Kommentarer

Skriv en kommentar
  1. Inga kommentarer sparade.
    Bli först att kommentara nyheten!

Relaterade artiklar